Ensam
-alltså, du jag vet att vården gett upp. Jag vet att min behandling inte längre försöker bota. Man lindrar bara symptomen. Vet att vården bara behandlar, som operation, om patienten bedöms bli bättre och jag blir inte det.
-ja jo så är det tyvärr. Ledsamt
-jag har förstått att det inte blir bra. har insett att det enda man kan göra är att dämpa symptom. Vården botar inte mig och det är rätt skönt ändå att ha förstått det. Att jag liksom vet att det är så och kan förbereda och förstå. Nu får jag ju hemsjukvård, vården sker i mitt hem. Sjukhuset kan inte göra så mycket mer.
-jo det är tufft och en jobbig insikt
-men jag är nöjd sålänge man försöker lindra symptom och minska lidande så länge det går
- ja, du tänker helt rätt och det är skönt att höra.
Och nu vill jag skrika och gråta rätt ut men håller käft, ler och skriver blogginlägg för att känna mig mindre ensam. För att inte enbart jag ensam ska veta att vården låter mig dö. Jag kan inte berätta för mamma, dels skulle hon inte orka förstå min känsla och dels vill jag att hon aldrig tappar hoppet. Så du som läser,.. du gör mig sällskap, vem du nu än är.