Träffade mammA, pappa och min älskade systers bebis. Jag går på sparlåga, känner mig som en skugga, en blek avbild av en människa. I bilen hem föreslog mamma att jag skulle byta lägenhet till bottenplan
"För att du har inte så mycket... så du blir ju inte bättre"
Egentligen är det det mest naturliga- att dö. Men varför såhär? Varför accepterar mamma att jag inte blir bättre, bara sämre