Sitter ensam på min köks- soffan med katten bredvid mig och tårarna hotar att svämma över fullständigt och jag håller på att gå sönder. Nu vill de ta mitt morfin med och jag sitta i någon jävla jul pyntad hemma liknande lägenhet och bara känner mig så
fruktansvärt jävla ensam. Jag vet inte vart jag ska ta vägen om att det ska vända mig jag håller på att gå sönder men jag ingenstans och ta vägen ingen som plocka upp mina spillror av mig. Jag kan prata om det är liksom precis som att ja de har billig blandfärs
på ICA denna vecka. Samtidigt som jag håller på att gå sönder fullständigt när jag prata om det men jag kan verkligen inte visade, jag kan inte hantera det, det gör för ont. Har mejlat min gamla psykolog så vi får se vad han säger