Räddad
Så jag sitter jag med boendestöd Anna framför mig och lugnt och sansat och saklig pratar om behandlingsbegränsningar. Anna blev helt chockad och sa det ska man inte rädda alla? Och jag liksom nej bara om man anser att livet är värdigt efter
behandling.
Alltså jag pratar det som att det vore ingenting, men det gör så förbannat ont och vet att mitt liv kanske inte värt någonting. Att vården inte tycker att jag och mitt liv och det jag gör är viktigt. Varför varför pluggar jag? Varför jobbar jag? Varför planerar jag in studiecirklar? Varför bråkar jag för att få mina sprutor? Anna kanske satt här och pratade i en kvart och jag kände att det gjorde så satans ont så jag satte på mig en mask och sakligt förklarade att man räddar faktiskt inte alla. Sedan när hon gick så känner jag det att kommer inte rädda mig heller, tror jag inte i alla fall. Jag har bara denna bloggen att skriva på och hoppas nån läser och kommenterar. Jag har INGEN att prata med. Ingen som orkar och förstår min smärta.
Alltså jag pratar det som att det vore ingenting, men det gör så förbannat ont och vet att mitt liv kanske inte värt någonting. Att vården inte tycker att jag och mitt liv och det jag gör är viktigt. Varför varför pluggar jag? Varför jobbar jag? Varför planerar jag in studiecirklar? Varför bråkar jag för att få mina sprutor? Anna kanske satt här och pratade i en kvart och jag kände att det gjorde så satans ont så jag satte på mig en mask och sakligt förklarade att man räddar faktiskt inte alla. Sedan när hon gick så känner jag det att kommer inte rädda mig heller, tror jag inte i alla fall. Jag har bara denna bloggen att skriva på och hoppas nån läser och kommenterar. Jag har INGEN att prata med. Ingen som orkar och förstår min smärta.