sjukdomarilivet.blogg.se

Till mamma.

Det var inte meningen att lägga på luren, jag kom åt fel knapp, men kände att jag inte ville ringa upp.

Jag förstår att du vill muntra upp, och ofta gör det. Men ibland blir det fel. Bitvis känner jag som jag står vid en avgrund. Oftast lever jag rätt bra tycker jag, trots sjukdomar. Jag älskar att jobba och det ger mig energi. Men så kommer känslan i magen, insikten. Att man inte lägre botar. Att min vård endast är symptomlindrande, att inget hopp om bättring finns. Tydligt när de skriver ut en 35-årig kvinna med avancerad intravenös behandling utan att ta reda på orsak, utan man dämpar bara symptomen. När man är multisjuk gäller annat. 

Och smärtorna jag går med. 

Och veta att de inte ens skulle operera mig vid tarmvred. De behandlar enbart om de tror patienten blir bättre av behandling och det var väl därför kirurgen nu lämnat över till gastro. Dom kan inte göra mer. Fatta vilken ångest att veta det. Fast på ett sätt kan du inte förstå. Att se någon man älskar svårt sjuk och veta att det inte blir bra är ju en sorg. Hade någon jag älskat varit svårt sjuk hade jag varit förtvivlad och inte riktigt kunna känna och orka sätta mig in i den sjukes ångest och oro hela tiden. Det skulle vara en outhärdlig smärta, för som anhörig önskar man ju dom man älskar livet, inget annat. Sorgen är ju enorm som den är för anhöriga. Hur ska man kunna klara att förstå någon man älskars känslor i ett allvarligt tillstånd, när man som anhörig går med enorm oro och medlidande och sorg för den sjuke, det gör nog alldeles för ont att helt förstå känslorna vid allvarlig sjukdom för det är så jävligt rent ut sagt. Jag har ingen aning om hur du känner, men en sak vet jag;

Jag är älskad av dig och har ditt fulla stöd. Och jag vet att du tycker det är vidrigt och att du förstår att jag är ledsen ibland och vill ju såklart ge hopp. Men idag funkade inte att tänka positivt när avgrunden öppnar sig och känslan av hopplöshet faktiskt ÄR riktig hopplöshet. Att det inte direkt finns hopp om bättring utan bara lindra symtom. Och att jag är 35 och lever med dödshot, ungefär som en 90-åring. Och att vården inte behandlar och botar utan bara försöker mildra och dämpa olika symptom. Äsch jag vet inte vad jag vill säga. Vill bara säga att jag älskar dig oändligt och känner mig älskad. Vissa dagar är extra jobbiga bara och ibland är jag känslig, mer än vanligt. För jag tänker inte på sjukdomar och livets slut jämt. Men ibland hinner det ikapp.

Älskar dig,