Jag ska ju opereras på fredag och helt ärligt talat vet jag inte om min kropp är redo för narkos. Jag är ju i uselt skick och narkos tar ganska mycket på kroppen. Jag har blivit sövd över 50 gånger och någon gång så säger kroppen nej är
lite rädd men sen samtidigt känner jag att jag åker till sjukhuset och sedan försvinner jag, försvinner jag. Någon gång kommer den tiden då inte min kropp orkar mer och är det så att det är på fredag så får det blir det blir det. Kan t.o.m. tänka
på dig med viss ro och längtan. Det kanske låter dumt men jag är så in i märgen trött! Det är rätt skönt och komma till sjukhuset och sen sövas ner och personal får ta över.
Bara för att jag är trött, så betyder det inte att min omgivning ska ge upp! Absolut inte hoppas åt mig fram tills jag dör, låt mig inte dö och låt mig inte avsluta livet för tidigt. Och låt inte någon annan avsluta mitt liv för tidigt. Jag
tycker död är över djävligt och orättvist och så återkalleligt såå att ja ni fattar. Så även om jag är trött, även om jag kanske bitvis nästan ger upp, så snälla läsare; ge inte upp mig!