Hemsjukvården var här och jag berättade hur jag mår för det mesta, att jag inte orkar stå upp och borsta tänderna och att gå en sträcka på 800 m mer än vad jag klarar av. Sjuksköterskan var helt iskall och snäsig och bara menade på det att det bara
är att träna. Jag försöker berätta att det handlar inte om att träna utan jag har inte kraften i kroppen det finns inte helt enkelt. Hon förstod inte alls och var bara oförstående och kylig. Hon kontrade med att är det så himla bra och sitta i rullstol
då? Naturligtvis vill jag inte sitta i rullstol! Men jag kände att hon skulle aldrig förstå men vem förstå mig? Vem förstår den här enorma 30 ettan, det är inte trötthet det total kraftlöshet och totalt slutkörd het. Nu har jag lust att gråta
och det kom faktiskt några tårar. Jag kämpar så in i helvete, jag kämpar varje dag, varje minut och så kommer någon sjuksköterska som inte har en inblick i att jah inte kunde gå mellan vardagsrummet och köket att det är bara träna och fortsätta röra
på sig. Jag blir så jädra ledsen och förtvivlad!
Jag ska opereras på fredag. Han ska plocka bort det där i livmodern som växer och det är ingen bebis