Trött
På en vecka har jag varit på akuten tre gånger och åkt dit i ambulans två av dom. Addisonkris nångång och livsfarligt lågt kalium någon gång och en tredje med hjärtpåverkan som sen inte utreddes.
Jag är trött. Trött på att bråka med hemsjukvården. Trött på att leva som jag går i gegga, inte på asfalt. Sjukdomar dominerar vardagen och cirklarna och föreläsningar är där då jag andas. Trött på smärtor och morfin. Trött på ständiga dosjusteringar
och kriser. Jag är inte så rädd om livet. Det är lite "shit happends" en näve tabletter, varför räkna? Min rädsla för döden har minskat. Döden kommer. Tröttheten bara. Acceptans eller depression; vem vet. Jag vill cykla på asfalt, inte krypa i slam